Detta är världens längsta reguljära järnvägsförbindelse och ger en uppfattning om hur enormt stort Ryssland är. Egentligen rör det sig om fyra olika sträckningar som i den västra halvan har samma spår. Väl framme vid Bajkalsjön delar de dock upp sig och en går genom Mongoliet ner till Peking, en går runt Mongoliet och genom Manchurien, den klassiska går till Vladivostok och sedan en nyare linje som går norr om denna och kallas Amurlinjen. Jag tog direktlinjen till Peking vilket tar 6,5 dagar och är 7585 kilometer. Det är en spännande resa med fantastiska landskapsvyer utanför fönstret. Det är också meditativt och man kommer in i en lugn rytm ganska fort. Tiden ägnas åt att titta ut, läsa, sova, skriva, prata med andra passagerare och besök i restaurangvagnen. Det finns tre klasser på tåget, första klass är tvåbäddskupéer och på de finare finns ett delat tvättrum mellan två kupéer. I andra klass är det fyra bäddar i varje kupé och i tredje klass är det en öppen sovsal med ca 30 bäddar. I början av november är det helt klart lågsäsong och det var få passagerare på tåget. I första klass som jag åkte var vi bara utländska turister från Sverige, Danmark, Kanada, England och Australien. Tack vare få resenärer fick jag en egen kupé och kunde rå mig själv. Restaurangvagnen var dock ett mysterium. De hade aldrig någon mat att erbjuda och hänvisade till några problem med köket. Det skulle alltid fixas i nästa större stad men så skedde aldrig. De kunde dock erbjuda smörgåsar och sallad samt drycker i alla former. Hur klarar man då matförsörjningen om restaurangvagnen inte fungerar? Jo vid alla de större stationerna finns kiosker och försäljare som erbjuder alla möjliga varor så det är bara att gå ut och handla och sedan äta i sin kupé. Det blir dock lite enformigt att inte få lagad mat under flera dagar. Det är också tråkigt eftersom restaurangvagnen är mötesplatsen på tåget där man kan lära känna nya bekantskaper. När vi anländer till Mongoliet och Kina byter de restaurangvagn och det blir betydligt bättre kvalitet. Järnvägen är elektrifierad men vagnarna värms upp med kol och detta är det huvudsakliga arbetet för vagnvärdarna under färden. Personalen på detta tåg var kineser. På de större stationerna stannar tåget 20 minuter för att fylla på kolförrådet och tömma sopor. Trots att det är ner mot 20 minusgrader redan i november så är det alltid väldigt varmt i vagnarna. I övergången mellan vagnarna är det dock riktigt kallt och ofta mycket snö som har blåst in. I varje vagn finns en samovar med varmt vatten för att göra te etc.
Under de första tre dagarna är landskapet ganska likartat med björk och barrskog omväxlande med odlingsmarker och tätorter. Sedan blir det mer kuperat när vi närmar oss Bajkalsjön med berg i omgivningarna. I Mongoliet övergår landskapet i helt platt stäpp och senare öken innan det åter blir mer kuperat i norra Kina. Den sista biten passerar järnvägen i ett dramatiskt bergslandskap och följer en flod i en djup dalgång. Här finns ca 60 tunnlar genom bergen. Sedan är det inte långt kvar till miljonstaden Peking.
