Mässhallarna
började jag dagen med ett besök på mässhallarna i Utrecht. Tack vare biljetten till världskonferensen kunde deltagarna gå in gratis på trädgårdsmässan. I tre stora hallar hade ett par hundra utställare byggt upp sina montrar för att visa markbeläggning, maskiner för skötsel, konsulttjänster, lekplatsutrustning, lyktstolpar, drönare, scanningsutrustning och mycket mera. Det jag fann mest intressant var ett företag som tillverkade djurbon i många olika modeller och även moduler som kunde byggas in i hus, t ex i tegelväggar eller under takutsprång. Dessutom besökte jag ett företag som tillverkade lamppollare i träd som var mycket diskreta. Dessutom hade de olika skyltar, lyktstolpar etc i naturträ. Det tredje företaget som var intressant hade fladdermusstolpar och torn som liknade de jag sett i England tidigare.
Dagvatten och träd i Amsterdam
Vid lunchtid samlades ett 20-tal deltagare i stadshuset i Utrecht för att gemensamt åka på studiebesök till Amsterdam. Vi fick ut matsäck och tågbiljetter och gav oss iväg vid 13-tiden. Väl framme i Amsterdam syd blev vi mottagna av mer än 7 funktionärer från Universitet och kommun som skulle visa oss runt i staden. Vi började med att titta på planteringar på torget framför stationen där det var garage under torget. Representanten för företaget som tagit fram plastmembranen som blivit huvudinnovationen i stadens parker berättade om uppbyggnaden. Membranen är mellan 80-175 mm tjocka och tål belastning på flera ton vilket gör det praktiskt på platser där tunga bilar passerar. Mellanrummet som skapas ligger under rötterna på cirka 80 centimeters djup och leder både bort överskottsvatten och bidrar med bevattning av växtligheten. I membranet kan man också placera hackade löv för att efterlikna förnan i skogen.
Vi gick sedan och hämtade ut hyrcyklar och blev på ett mycket roligt sätt introducerade i trafikvett på cykel i Amsterdam (tvingades låtsascykla och härma alla tillåtna och otillåtna rörelser). Vi cyklade sedan till en park på kvartersmark intill ett kontorshus medan det började duggregna. Här hade en stor park delvis exploaterats och då var kravet att kvartersmarken skulle göras tillgänglig för kringboende. En lummig park hade skapats på ett underjordiskt bilgarage med samma teknik som tidigare, platsmembran som här var överlagrad med lite tunnare jord, cirka 60 cm, vilket räckte för ganska stora träd. Med endast 20 cm går det att få bra ängsmark.
När vi sedan cyklade vidare till tredje stoppet öste regnet ner och vi blev rejält blöta. Väl framme vid en stadsgata med regnbäddar klarnade det upp och solen sken. Vi blev guidade av tekniker från kommunen som berättade om de problem som tidigare fanns i området och de översvämningar som skett. De boende övertalades att omvandla parkeringar till dagvattenmagasin med trevlig växtlighet. Även gatumarken gjordes genomsläpplig och en större ledning på 60 cm ledde bort överskottsvatten till ett större underjordiskt magasin på ett torg i närheten.
Vi gjorde sedan en lång cykeltur genom Amsterdam in mot centrum och stannade först vid kanalen med mycket turister där vi blev presenterade för arbetet med trädplantering i staden. Längs kajerna är det trångt och de tvingas jobba i många skikt för att få träden att trivas. Även här hade de membranen som luftspalt under mark och in under vägbanan för att få tillräckligt utrymme. Varje träd behövde 25 kubikmeter jord men i trädrader kunder de dela på utrymmet om det var samma art. Konstigt nog hade de allé med alm (amerikansk) och lind och pratade om tidigare problem med almsjukan.
Det sista stoppet var en mycket trevlig omvandling av en trafikerad gata som nu var park med spårvagnar i mitten och smala cykelgator på sidorna där bilar fick köra på cyklarnas premisser. I parken fanns ett litet hus med uteservering och en mycket fin grön miljö med många träd. Att även spårvägen var gräsklädd bidrog till grönskan. Ett öppet vattenmagasin hade utformats som en lekplats för barn. Även här var det plastmembranet som gav luft under marken och frågan ställdes om det inte var fel att gräva ner en massa fossil plast under marken. Exkursionsledaren berättade att plasten bröts inte ned utan solljus och kunde återanvändas många gånger. Därför såg han inte att problemet var särskilt stort.
Vi cyklade sedan till centralstationen och lämnade cyklarna för att tacka och ta farväl. Jag följde med halva gruppen som återvände till Utrecht med tåget.
