Hans Palmstiernas klassiska samhällskritik från år 1967 tål verkligen att läsas om idag. Detta var en av de viktigaste böckerna som bidrog till att skapa miljömedvetenhet i Sverige under 1960-talet tillsammans med Rachel Carsons ”Tyst vår”. Det är tragiskt att så många av miljöutmaningarna fortfarande är aktuella och inte har fått en lösning. Några få utmaningar som försurning och svält har vi gemensamt till viss del kunnat minska. Jag noterar särskilt att Palmstierna uppmärksammar det framtida hotet med att förbränna fossila bränslen som kommer att påverka klimatet. I slutet av 2000-talet är prognosen att koldioxidhalten fördubblas med 2-4 grader högre temperatur som följd vilket stämmer bra överens med dagens beräkningar. Mycket fokus i boken ligger på matförsörjning till en växande befolkning och de begränsningar som jordens biosfär utgör. Här har fossila bränslen och växtförädling töjt en del på prognosen men analysen är annars helt aktuell. Palmstierna fick stor betydelse för den miljöpolitik som växte fram i Sverige och hade också ledande roller i detta arbete. Hans bakgrund är docent i kemi vid Karolinska Institutet och konsult vid Statens Bakteriologiska Laboratorium och han blev sekreterare i miljövårdsberedningen som ledde fram till den nya lagstiftningen. Boken köpte jag på bokbörsen och läste i slutet av juli 2024. Den får betyg 3 (av 5).
