Jonathan Jeppssons förra bok ”åtta steg mot avgrunden” blev mycket uppmärksammad och fick bra kritik. Jag tyckte också att den var mycket bra trots sitt dystra budskap om klimatkrisens risker och skrämmande möjliga framtid. Samma tycker jag om denna bok som handlar om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott. Jonathan utgår från den legendariska skriften ”Tillväxtens gränser” från 1972, samma år som han föddes. Tillsammans med en rad filosofer, forskare och författare undersöker han tillväxtens förrädiska lockelse och de många signaler som finns om det ohållbara i dagens samhällsstrukturer. Han väver på ett skickligt sätt in familjeberättelser, som i förra boken, för att förtydliga budkapet. Denna gång handlar det om faderns väg in i Altzeimers och tvillingbroderns bortgång vid födelsen. Han återkommer till att hoppet är förrädiskt och föredrar pessimismens realism tillsammans med handling. Vi kan handla utan hopp och vi är skyldiga att göra allt vi kan för att kommande generationer ska få någon livskvalitet kvar. Värst kommer det att bli för de som är med om sammanbrottet. Kommande generationer, om än få, kommer att bygga upp en ny civilisation.
Boken köpte jag på Bokus och läste i slutet av maj 2024. Det blir betyg 4 (av 5).
