Amanda Svenssons förra bok ”Ett system så magnifikt att det bländar” var en av mina stora läsupplevelser förra året så förväntningen var stor när jag lyckades låna den nya boken ”Själens telegraf” på stadsbiblioteket i Lund. Det är en bra bok med Amandas upplyftande språkliga begåvning men inte lika bra som förra boken. Handlingen kretsar kring Iris under två perioder i livet, dels i Somerset England, år 1992 då hon är 13 år och och bor ensam med sin mamma på landet, dels i Glasgow Skottland år 1998 då hon är 19 år och bildar ett band med fem killar. Under större delen av boken frågar vi oss varför Iris brände ner ”sin mammas” hus och de konsekvenser som detta gav. Två meningar etsar sig kvar i minnet: Allt vi äger har vi stulit från varandra” och ”Du är det värdefullaste jag aldrig ägt”. Den första handlar om att vi skapas i relation till andra människor men för mig även att vi inte kan äga något, bara låna det ett tag. Den första handlar om att vi inte kan äga varandra utan måste respektera varandra som vi är och de behov var och en har. Det blir betyg 4 (av 5) för den språkliga upplevelsen och en bra historia.
