Onsdagen den 10 april fick jag möjlighet att träffa Japan Wildlife Conservation Society och kontorets chef Kirie Suzuki. Till min hjälp hade jag fru Furukawa som tolk. JWCS är en liten organisation som främst koncenterar sig på frågor som CITES och Konventionen om biologisk mångfald och hur den genomförs. De är inte rädda för att ta tag i känsliga frågor som valjakt, elfenbensimport och Japans påverkan på den globala biologiska mångfalden genom sin omfattande import av exotiska djur och djurdelar. Japan är den största importören av CITES listade arter i världen per capita och även i totala siffor för många arter, bland annat elfenben. Dessutom har det uppdagats flera illegala importer som organiserats av Yakusan i Japan. Ett stort tillslag i Osaka 2007 resulterade i flera hundra elefantbetar. JWCS deltog i rättegången och fick sitta med den organiserade brottsligheten i rättssalen vilket inte var någon trevlig upplevelse. Organisationen är den enda miljöorganisation som är med i CITES som officiell representant från Japan men tyvärr är det tillsammans med 5-6 NGO´s som representerar fiskeintressen, elfenbenshantverkare, skinn och lädertillverkare m fl. Nyligen hölls CITES förhandlingar i Bankok där bland annat nya hårdare regler för fiske av hajarter beslutades. Förutom rollen i CITES har organisationen svårt att få statliga stöd eftersom de arbetar med frågor som är politiskt känsliga. Jag frågar varför valjakten fortsätter i Japan trots omvärldens fördömmande och bristande intresse från marknaden att använda det fångade köttet. Mycket hamnar i fryshus och går inte att sälja. Svaret blir att det är konservatism och nationalism, man vill inte att andra skall säga åt Japan vad de skall göra. Förhoppningsvis kommer det sviktande intresset från konsumenterna att få ett slut på denna kraftigt subventionerade verksamhet. JWCS arbetar mycket med just subventioner som är skadliga för den biologiska mångfalden och har tagit fram flera intressanta rapporter. T ex hur subventioner inom jordbruk och fiske medför stora skador på den biologiska mångfalden utan att ha något egentligt försvarbart syfte för näringen. Den nära kopplingen mellan nationella politiker och högre tjänstemän och industri och näringsliv gör det svårt att bryta dessa subventioner. När jag frågar vad organisationen önskar mest för framtiden är svaret mer resurser. De ser små möjligheter att bryta den negativa påverkan på den biologiska mångfalden från samhället men kämpar ändå vidare med förhoppningen att kunna göra något.
