Det är med vördnad man stiger in i den rofyllda trädgården intill templet Sahoji i östra kanten av Kyoto i Japan. Hela trädgården på ca två hektar är klätt med ett mjukt lager mossa som bilder böljande kuddar mellan träden. Över 120 olika mossarter växer i trädgården som anlades redan på 1300-talet och därmed är närmare 700 år gammal! Man får lust att lägga sig ner och vila i den fridfulla och mjuka miljön. Men besökare måste hålla sig strikt till de markerade stigarna och det är inte många som släpps in varje dag. Det kan verka naturligt och påminner om våra gamla tallskogar med sitt mosslager men detta är en väldigt intensivt skött trädgård där varje grässtrå eller planta tas bort och där barren borstas bort med stor noggranhet. Fram till 1970-talet var det öppet för alla som ville besöka anläggningen med det blev för populärt och för att skydda trädgården infördes restriktioner. Man började också uppmärksamma att antalet arter minskade på grund av att biltrafiken ökade. Idag måste man ansöka via brev och skicka med ett frankerat svarsvykort som förhoppningsvis ger ett positivt besked inom några veckor. När man väl anländer till trädgården släpps ca 70 personer in samtidigt och innan man får se trädgården måste man betala 3000 yen (ca 200 kronor) och delta i en halvtimmes läsande av zen buddistiska sutras i templet samt skriva kinesiska tecken på trästavar.
Väl ute i den vackra trädgården omsluts man av den lugna miljön. Här låg en villa som tillhörde en prins Shotoku på 700-talet men som sedan omvandlades till ett tempel och delar av trädgården härstammar säkert från denna tid. På 1300 talet restaurerades anläggningen av den kände prästen Muso Soseki som anses vara den som anlades eller förädlade mossträdgården. Han tillförde också en övre trädgård som kallas för stenträdgården intill den gamla. Här är marken mer kuperad och öppnar sig i en glänta med stora stenblock delvis klädda med mossa. Den nedre trädgården är anlägd i klassisk kinesisk stil med en central damm formad som tecknet för hjärta på kinesiska. I dammen finns flera öar som är skogsklädda.
Det finns forskare som anser att mossträdgården inte var tänkt att se ut som den gör idag från början utan att öarna ute i dammen var klädda med sand som senare har blivit övervuxna av mossa på grund av bristande underhåll efter Meiji restaureringen. I vilket fall som helst är anläggningen mycket vacker och har utsetts till världsarv och nationellt monument för sin skönhet.
Det Japanska trädgårdsidealet med mossa är intressant och skiljer sig från västerländska trädgårdar. Där vill man oftast ta bort mossan för att gynna gräsmattan och blommorna. I Japan är mossan det naturliga inslaget i trädgårdar och man ser sällan gräsmattor förutom i modernare parker. Det krävs en hel del arbete för att underhålla och reparera en mossträdgård. Jag har på flera platser sett hur fåglar och däggdjur bökar upp mossan som sedan får repareras för hand. Även i min egen lilla japansk trädgård i Lund har jag haft svårt att få ha mossan i fred för alla fåglar som vänder på mossbitar i jakt på föda. Det Japanska klimatet passar dock väldigt bra för mossor med fuktiga och varma somrar. Det är också under sommaren som det är mest vackert att besöka Kokedera, speciellt efter ett regn.
Totalt har Japan 1600 mossarter varav 270 är endemiska för ögruppen. I den gamla naturreligionen Shintoism som fortfarande praktiseras parallellt med buddism i Japan är naturföreteelser heliga. När det kinesiska trädgårdsideealet importerades med början på 600 och 700 talen tillsammans med buddism fick det en egen japansk tolkning som var kopplad till den japanska naturen. Under 15- och 1600 talen anlades många små trädgårdar där mossan fick en framträdande roll med sin enkelhet och struktur tillsammans med grus och sten. Ofta placeras mossan som öar i gruset och symboliserar öar i vatten. Det är ofta Polytrichum arter som används för att skapa kontrast mot det ljusa gruset. Generellt finns ett ett antal mossarter som särskilt uppskattas i japanska trädgårdar och några som man vill undvika av estetiska eller praktiska skäl. De viktigaste arterna som används är: Anoectangium thomsonii, Barbula unguiculata, Dicranum Scoparium, Hylocomium splendens, Leucobryum bowringii, Oreas martiana, Philonotis thwaitesii, Pogonatum inflexum, Pogonatum cirratum, Politrichum forosum, Politrichum juniperinum, Politrichum commune, Polytrichastrum alpinum, Pyrrhobryum spiniforme var. budakense, Rhizogonium dozyanum, Taxiphyllum taxirameum. Bland de arter som inte är önsvärda finns Andreaea rupestris (för mörk!), Conocephala japonica, Conocephala conicum, Dicranum viride, Marchantia polymorpha, Pellia endiviifolia, Pellia epephylla, Thuidium recpgnitum, Thuidium kanedae och Thuidium pristocalyx.
Mossfloran i de japanska trädgårdarna utgör en viktig del av den biologiska mångfalden i japanska städer. Ökade luftföroreningar är dock ett stort problem tillsammans med klimatförändringar. Ett stort hortikulturellt intresse för mossor i Japan gör det dock mycket lättare att arbeta med naturvårdsarbete riktat mot mossor och många engagerar sig för bevarandet av mossorna. Kanske något för Sverige att ta efter och intressera fler inom trädgårdskultur och landskapsarkiktektur för mossorna i våra trädgårdar.